Bekämpningsmedel
Vad är bekämpningsmedel?
Ett bekämpningsmedel måste vara godkänt av kemikalieinspektionen för att få säljas. De medel som godkänns får en tid på 10 år, därefter måste de återigen godkännas.
Bekämpningsmedel är kemikalier som är avsedda för att döda, förhindra eller reglera skadliga organismer. Medlen indelas i två stycken grupper, växtskyddsmedel samt biocidprodukter. Det är växtskyddsmedlen som används inom jordbruket. Jordbruket står för ca 20 % av den totala förbrukningen av bekämpningsmedel.
Bekämpningsmedel, biocider, delas in i följande kategorier:
• Herbicider – mot ogräs
• Fungicider– mot svamp
• Insekticider – mot insekter
Herbicider
De vanligaste herbiciderna som används idag är karbomater, karbonsyreamider, triaziner, fenoxisyror, klorsulfuron, dinitroföreningar samt urinämnesderivat.
Herbiciderna kan också delas in i två undergrupper: jordherbicider samt bladherbicider. Jordherbicider sprutas på markytan där de påverkar de groende ogräsfröna som ligger nära ytan. De påverkar dock inte djupare liggande frön. Bladherbiciderna tas upp av växters blad och stamdelar och verkan kan yttra sig i tillväxtstörningar, fotosynteshämning, cellförgiftning med mera. Herbiciderna transporteras till olika delar i växten där de hämmar verksamheten.
Användningen av herbicider medför risker för miljön. Sammansättningen av växter och djur förändras mer eller mindre permanent genom att växterna försvinner från platsen.
Fungicider
Fungicider används mot skadesvampar på lantbruksväxter. Man vet inte riktigt hur fungiciderna uppträder i marken på grund av att de inte tillhör någon speciell kemisk grupp. Det man vet är att fungiciderna är lättrörliga i marken. Det finns också de som bryts ned mycket snabbt men dessa är ganska ovanliga. Det som krävs för att en fungicid ska brytas ned är mikroorganismerna i marken som genom metabolism bryter ned ämnet. Det förekommer fungicider som förekommer samtidigt i jorden kan förlänga nedbrytningstiden avsevärt. Detta förekommer också att fungiciderna förlänger nedbrytningstiden hos herbicider och insektcider.
Fungiciderna dödar inte bara de avsedda svamparna utan också närbesläktade. Svampar som utgör huvuddelen av markens biomassa kommer bortfallet av vissa svampar påverka hela jordstrukturen. En förändring i svamppopulationen kan bestå under en mycket lång tid.
Autotrofa bakterier som oxiderar ammonium till nitrit (se kvävets kretslopp) har visat sig vara mycket känsliga för fungicider.
Bekämpningsmedlet har en stor inverkar på djurlivet i marken. Daggmaskar är speciellt utsatta.
Insekticider
Insekticider används för bekämpning av insekter och har stor betydelse för jordbruket. Preparaten som används mot skadeinsekter är oftast avsedda för endast en art och har särskilda bestämmelser om när man får använda det. De skadliga ämnena bryts i luften ned av solens UV-ljus och i marken genom att bakterier och svampar tar upp ämnena och bryter ned dem. Nedbrytningshastigheten beror på mikroorganismernas aktivitet som styrs av markens temperatur, vattenhalt, pH, näringsinnehåll samt luften.
DDT är en sorts insekticid som använder förr. Den är mycket effektiv men har en stor inverkan på vår miljö samt vår hälsa. Idag finns det andra alternativ som är mer naturlika. Ett exempel på det är Pyretriner som är ett ämne utvunnet ur växter. Växterna använder detta själva som ett försvar mot insektsangrepp. Pyretriner bryts ned av UV-ljus
Är bekämpningsmedel dåliga?
Många av de bekämpningsmedel som används inom jordbruket rinner ut i närliggande vattendrag. Under de senaste 10 åren har halter av bekämpningsmedel sjunkit, dels beroende på att bönder har blivit duktigare på att handskas med preparaten men också för att ekologiska lantbruk har blivit allt vanligare. Det används idag omkring 220 olika preparat med flera 100-tals olika kemiskt aktiva substanser i Sverige.
Tabeller
Tabellen visar ämnen som mättes år 2001 men som förbjöds innan 1994
I den första tabellen kan vi se att man har hittat stora mängder ogräsmedel i våra närliggande vattendrag. Tabell nummer två visar att det tar väldigt lång tid innan vissa ämnen har brutits ned i naturen.
Ett bekämpningsmedel måste vara godkänt av kemikalieinspektionen för att få säljas. De medel som godkänns får en tid på 10 år, därefter måste de återigen godkännas.
Bekämpningsmedel är kemikalier som är avsedda för att döda, förhindra eller reglera skadliga organismer. Medlen indelas i två stycken grupper, växtskyddsmedel samt biocidprodukter. Det är växtskyddsmedlen som används inom jordbruket. Jordbruket står för ca 20 % av den totala förbrukningen av bekämpningsmedel.
Bekämpningsmedel, biocider, delas in i följande kategorier:
• Herbicider – mot ogräs
• Fungicider– mot svamp
• Insekticider – mot insekter
Herbicider
De vanligaste herbiciderna som används idag är karbomater, karbonsyreamider, triaziner, fenoxisyror, klorsulfuron, dinitroföreningar samt urinämnesderivat.
Herbiciderna kan också delas in i två undergrupper: jordherbicider samt bladherbicider. Jordherbicider sprutas på markytan där de påverkar de groende ogräsfröna som ligger nära ytan. De påverkar dock inte djupare liggande frön. Bladherbiciderna tas upp av växters blad och stamdelar och verkan kan yttra sig i tillväxtstörningar, fotosynteshämning, cellförgiftning med mera. Herbiciderna transporteras till olika delar i växten där de hämmar verksamheten.
Användningen av herbicider medför risker för miljön. Sammansättningen av växter och djur förändras mer eller mindre permanent genom att växterna försvinner från platsen.
Fungicider
Fungicider används mot skadesvampar på lantbruksväxter. Man vet inte riktigt hur fungiciderna uppträder i marken på grund av att de inte tillhör någon speciell kemisk grupp. Det man vet är att fungiciderna är lättrörliga i marken. Det finns också de som bryts ned mycket snabbt men dessa är ganska ovanliga. Det som krävs för att en fungicid ska brytas ned är mikroorganismerna i marken som genom metabolism bryter ned ämnet. Det förekommer fungicider som förekommer samtidigt i jorden kan förlänga nedbrytningstiden avsevärt. Detta förekommer också att fungiciderna förlänger nedbrytningstiden hos herbicider och insektcider.
Fungiciderna dödar inte bara de avsedda svamparna utan också närbesläktade. Svampar som utgör huvuddelen av markens biomassa kommer bortfallet av vissa svampar påverka hela jordstrukturen. En förändring i svamppopulationen kan bestå under en mycket lång tid.
Autotrofa bakterier som oxiderar ammonium till nitrit (se kvävets kretslopp) har visat sig vara mycket känsliga för fungicider.
Bekämpningsmedlet har en stor inverkar på djurlivet i marken. Daggmaskar är speciellt utsatta.
Insekticider
Insekticider används för bekämpning av insekter och har stor betydelse för jordbruket. Preparaten som används mot skadeinsekter är oftast avsedda för endast en art och har särskilda bestämmelser om när man får använda det. De skadliga ämnena bryts i luften ned av solens UV-ljus och i marken genom att bakterier och svampar tar upp ämnena och bryter ned dem. Nedbrytningshastigheten beror på mikroorganismernas aktivitet som styrs av markens temperatur, vattenhalt, pH, näringsinnehåll samt luften.
DDT är en sorts insekticid som använder förr. Den är mycket effektiv men har en stor inverkan på vår miljö samt vår hälsa. Idag finns det andra alternativ som är mer naturlika. Ett exempel på det är Pyretriner som är ett ämne utvunnet ur växter. Växterna använder detta själva som ett försvar mot insektsangrepp. Pyretriner bryts ned av UV-ljus
Är bekämpningsmedel dåliga?
Många av de bekämpningsmedel som används inom jordbruket rinner ut i närliggande vattendrag. Under de senaste 10 åren har halter av bekämpningsmedel sjunkit, dels beroende på att bönder har blivit duktigare på att handskas med preparaten men också för att ekologiska lantbruk har blivit allt vanligare. Det används idag omkring 220 olika preparat med flera 100-tals olika kemiskt aktiva substanser i Sverige.
Tabeller
De vanligaste bekämpningsmedel i vatten mätt i µg
Tabellen visar ämnen som mättes år 2001 men som förbjöds innan 1994
I den första tabellen kan vi se att man har hittat stora mängder ogräsmedel i våra närliggande vattendrag. Tabell nummer två visar att det tar väldigt lång tid innan vissa ämnen har brutits ned i naturen.
Vallen
Vad är vall?
För att åkerjorden ska fungera så bra som möjligt är det viktigt att ha en varierad växtföljd. Det vanligaste är att man har en period på sju år där det ett av åren odlas en så kallad vall. Vallen kan bestå av baljväxter, röd- och vitklöver samt lusern, som används för att motverka ogräs och skadedjur. Det är också en metod för att bygga upp jordens näringsförråd.
Varför och hur odlas vall?
Baljväxter har en förmåga att fixera kväve från luften och därmed föra vidare kvävet till djuren genom fodret, som baljväxterna också används till. Kvävefixeringen sker i växternas rötter där det finns bakterier gömda i små knölar. När växten sedan dör frigörs kvävet i jorden och kan tas upp av nästa växt. Med hjälp av baljväxterna bygger man upp jordens bördighet i form av kväve i marken. Man använder också klöver för att få en bördig jord men om det används en ren klövervall kan det fixeras alldeles för mycket kväve så att nästkommande växt inte kan ta upp det. Då kommer det överflödiga kvävet gå förlorat.
En blandad vall, med minst 40 % baljväxter, är att föredra då det bidrar till en lagom nivå kvave i marken samt att djurfodret är bra.
Vallen bidrar inte bara till kvävefixering utan också till att andra näringsämnen blir mer tillgängliga. Många baljväxter har förmågan att utnyttja ämnen så som fosfor, kalium, magnesium och zink. Växterna har också kraftiga rötter som kan nå djupt ner i marken och lösa mineraler från djupare jord. De djupa näringsämnena kan då tillföras till jorden och de annars svåråtkomliga ämnena kan användas av följande växtodling.
Man blandar olika växtarter i en vall för att utnyttja de olika växternas egenskaper. Som nämnt ger klövern en högre halt av kväve och man kan kompletterna med gräs för att få en mer varierad mängd av näringsämnena. Om det ett år redan finns mycket kväve i marken kan man odla mer gräs i förhållandet till klöver. Finns det en kvävebrist kan man utnyttja klöverns förmåga att fixera kvävet för att återställa förhållandena till det normala.
Vad odlar man?
De finns många olika arter som kan användas i en vall. Några exempel kommer följande:
Åkerböna: har god kvävefixering och djupt rotsystem.
Ärter: ett baljväxtkomplement Gräs: fixerar inte kväve utan binder istället kväve så att tillgängligheten blir lagom.
Timotej, ängssvingel, rajgräs är de vanligaste gräsarterna inom vallodling.
Korsblommiga växter: mineralrika och har god förmåga att utnyttja svårläsliga näringsämnen från djupare jordar. Vitsenap, höstrybs och foderrapps är exempel på dessa växter.
Facelia: gynnar insektslivet. Honungsört lika så.
Sjukdomar på vallen
Vallen kan angripas av olika skadegörare, till exempel svamp. Svampangrepp gör så att växterna på vallen försvagas och utvintrar.
Klöverröta är en sjukdom som orsakas av svampar och som angriper främst rödklöver. Det är oftast förstaårsvallen som skadas värst men man kan motverka sjukdomen genom att odla mer motståndskraftiga växter, ha ett odlingsuppehåll, tidigare sådd eller slå senare på hösten. Tidigare sådd kan vara ett gott alternativ då tidiga klöversorter är mindre mottagliga än sena. En del bönder har problem med att etablera en bra klövervall på grund av detta.
För att åkerjorden ska fungera så bra som möjligt är det viktigt att ha en varierad växtföljd. Det vanligaste är att man har en period på sju år där det ett av åren odlas en så kallad vall. Vallen kan bestå av baljväxter, röd- och vitklöver samt lusern, som används för att motverka ogräs och skadedjur. Det är också en metod för att bygga upp jordens näringsförråd.
Varför och hur odlas vall?
Baljväxter har en förmåga att fixera kväve från luften och därmed föra vidare kvävet till djuren genom fodret, som baljväxterna också används till. Kvävefixeringen sker i växternas rötter där det finns bakterier gömda i små knölar. När växten sedan dör frigörs kvävet i jorden och kan tas upp av nästa växt. Med hjälp av baljväxterna bygger man upp jordens bördighet i form av kväve i marken. Man använder också klöver för att få en bördig jord men om det används en ren klövervall kan det fixeras alldeles för mycket kväve så att nästkommande växt inte kan ta upp det. Då kommer det överflödiga kvävet gå förlorat.
En blandad vall, med minst 40 % baljväxter, är att föredra då det bidrar till en lagom nivå kvave i marken samt att djurfodret är bra.
Vallen bidrar inte bara till kvävefixering utan också till att andra näringsämnen blir mer tillgängliga. Många baljväxter har förmågan att utnyttja ämnen så som fosfor, kalium, magnesium och zink. Växterna har också kraftiga rötter som kan nå djupt ner i marken och lösa mineraler från djupare jord. De djupa näringsämnena kan då tillföras till jorden och de annars svåråtkomliga ämnena kan användas av följande växtodling.
Man blandar olika växtarter i en vall för att utnyttja de olika växternas egenskaper. Som nämnt ger klövern en högre halt av kväve och man kan kompletterna med gräs för att få en mer varierad mängd av näringsämnena. Om det ett år redan finns mycket kväve i marken kan man odla mer gräs i förhållandet till klöver. Finns det en kvävebrist kan man utnyttja klöverns förmåga att fixera kvävet för att återställa förhållandena till det normala.
Vad odlar man?
De finns många olika arter som kan användas i en vall. Några exempel kommer följande:
Åkerböna: har god kvävefixering och djupt rotsystem.
Ärter: ett baljväxtkomplement Gräs: fixerar inte kväve utan binder istället kväve så att tillgängligheten blir lagom.
Timotej, ängssvingel, rajgräs är de vanligaste gräsarterna inom vallodling.
Korsblommiga växter: mineralrika och har god förmåga att utnyttja svårläsliga näringsämnen från djupare jordar. Vitsenap, höstrybs och foderrapps är exempel på dessa växter.
Facelia: gynnar insektslivet. Honungsört lika så.
Sjukdomar på vallen
Vallen kan angripas av olika skadegörare, till exempel svamp. Svampangrepp gör så att växterna på vallen försvagas och utvintrar.
Klöverröta är en sjukdom som orsakas av svampar och som angriper främst rödklöver. Det är oftast förstaårsvallen som skadas värst men man kan motverka sjukdomen genom att odla mer motståndskraftiga växter, ha ett odlingsuppehåll, tidigare sådd eller slå senare på hösten. Tidigare sådd kan vara ett gott alternativ då tidiga klöversorter är mindre mottagliga än sena. En del bönder har problem med att etablera en bra klövervall på grund av detta.
Växtnäring
Vad är växtnäring?
Växtnäring är det som växterna behöver för att kunna fullfölja sin livscykel. Växterna kan endast ta upp näringen i mineralform och man kan dela in växtnäring i två undergrupper; makronäringsämnen och mikronäringsämnen.
Makronäringsämnen
I denna grupp ingår ämnen så som kol, syre, kväve, svavel, fosfor, kalcium samt magnesium. Kväve och fosfor är de ämnen som växterna lider mest brist av. Detta på grund av att kväve endast kan tas upp av kvävefixerade bakterier och att det finns ett underskott av fosfor.
Mikronäringsämnen
Till den här gruppen hör järn, bor, koppar, klor, zink, molybden samt mangan. Dessa ämnen behövs endast i små mängder. När halterna av något ämne, främst järn och mangan, blir för stort blir halterna toxiska för växterna. Växterna kan bli förgiftade vid syrebrist på grund av att näringsämnena omvandlas till mer lättlösiga former och förekommer då i en mer ansenlig mängd.
Tillåtna gödselmedel
Enligt KRAV’s lista får dessa gödselmedelanvändas:
• Gödsel – oh jordförbättringsmedel som tillförts från gården, måste analyseras på sitt innehåll av tungmetaller, radioaktivitet och andra oönskade ämnen om det finns en anledning att tro att halterna är höga.
• Stallgödsel, torv, alger, tång och människogödsel får användas.
• Stallgödsel får köpas in från andra gårdar, dock inte från besättningar med burhöns, inomhusproduktion av nät i spaltgolvboxar eller konventionellt slakt- och svinuppfödning
• Icke-processade mineralgödselmedel får tillföras. Malda bergarter får användas. Dit räknas stenmjöl, råfosfat, apatit, kalk från kalksten, alg kalk, dold silikatkalk, vedaska och gips.
• Spårämnesgödsel får endast användas i växande gröda efter prövning av KRAV.
• Avfall från hushåll, slakteri och livsmedelsindustri får användas om det inte behandlats så att det är olämpligt för spridning.
• Avloppsslam från reningsverk kan godkännas efter prövning från KRAV. Avlopp från trekammarbrunnar eller liknande får användas om där bara miljöanpassade kemiska produkter används. Kontrollera med KRAV före användning.
Gödsel i det ekologiska jordbruket
I den ekologiska odlingen nyttjas inte handelsgödselmedel. Man kan ändå uppnå en god produktivitet genom att använda sig av naturliga gödselmedel från den egna gården. Målet med gödslingen i ekologisk odling är att kunna försörja sig med det råmaterial som finns att förbrukad på den egna gården.
Stallgödsel
Stallgödsel är på gården en dyrbar tillgång. Genom att använda sig av stallgödsel tillförs växtnäringen på ett bra sätt. Genom att gården ska vara självförsörjande kan fodertillgången begränsa djurantalet och på så sätt också odlingsarean.
Kol och kväve har stor betydelse i behandlingen av gödsel. Kolet förser mikroorganismer i marken med energi så att de kan föröka sig och ta upp kväveföreningar som sedan förs vidare till växten.
Mineralgödsel
Växter har möjligheten att ta upp mineralen främst genom markvittring. Mykorrhizan, som är komplexet mellan svampars mycel och växternas rötter , spelar stor roll för fosforupptaget.
Ibland är det så att mineralerna i jorden inte räcker till. Eftersom det vid skörd försvinner mineralämnen från marken. Det kan vara så mycket som 10 kg/ha och år från en gård utan djur och ca 5 kg/ha och år för en gård med djur.
Genom att separera urin från stallgödseln och sprida detta var annat eller var tredje år är en åtgärd för att minska kaliumbrist. Man kan också kalka för att reglera pH-värdet som också är viktigt för mikrolivet i jorden. Kalken binder också tungmetaller och förbättrar jordstrukturen.
Urlakning
Växtnäringen kan läcka från åkermark och bidrar då till bland annat övergödning. Det är en naturlig process som kräver ett nederbördsöverskott och får näringsämnen att följa med från åkern. De näringsämnen som bidrar till övergödning är som tidigare nämnt; fosfor och kväve.
Under de senaste åren har dessa läckage minskat genom miljöarbeten främst från lantbrukare, privatpersoner och olika projektgrupper. Ett projekt kallat ”Greppa näringen” har startats i förmån för att minska urlakning. Där kan bönder i södra Sverige få råd och hjälp för att nå de mål, Man måste minska den nuvarande halte, 30-50 kg N/ha till 10 kg N/ha. Detta har riksdagen tagit beslut om.
Växtnäring är det som växterna behöver för att kunna fullfölja sin livscykel. Växterna kan endast ta upp näringen i mineralform och man kan dela in växtnäring i två undergrupper; makronäringsämnen och mikronäringsämnen.
Makronäringsämnen
I denna grupp ingår ämnen så som kol, syre, kväve, svavel, fosfor, kalcium samt magnesium. Kväve och fosfor är de ämnen som växterna lider mest brist av. Detta på grund av att kväve endast kan tas upp av kvävefixerade bakterier och att det finns ett underskott av fosfor.
Mikronäringsämnen
Till den här gruppen hör järn, bor, koppar, klor, zink, molybden samt mangan. Dessa ämnen behövs endast i små mängder. När halterna av något ämne, främst järn och mangan, blir för stort blir halterna toxiska för växterna. Växterna kan bli förgiftade vid syrebrist på grund av att näringsämnena omvandlas till mer lättlösiga former och förekommer då i en mer ansenlig mängd.
Tillåtna gödselmedel
Enligt KRAV’s lista får dessa gödselmedelanvändas:
• Gödsel – oh jordförbättringsmedel som tillförts från gården, måste analyseras på sitt innehåll av tungmetaller, radioaktivitet och andra oönskade ämnen om det finns en anledning att tro att halterna är höga.
• Stallgödsel, torv, alger, tång och människogödsel får användas.
• Stallgödsel får köpas in från andra gårdar, dock inte från besättningar med burhöns, inomhusproduktion av nät i spaltgolvboxar eller konventionellt slakt- och svinuppfödning
• Icke-processade mineralgödselmedel får tillföras. Malda bergarter får användas. Dit räknas stenmjöl, råfosfat, apatit, kalk från kalksten, alg kalk, dold silikatkalk, vedaska och gips.
• Spårämnesgödsel får endast användas i växande gröda efter prövning av KRAV.
• Avfall från hushåll, slakteri och livsmedelsindustri får användas om det inte behandlats så att det är olämpligt för spridning.
• Avloppsslam från reningsverk kan godkännas efter prövning från KRAV. Avlopp från trekammarbrunnar eller liknande får användas om där bara miljöanpassade kemiska produkter används. Kontrollera med KRAV före användning.
Gödsel i det ekologiska jordbruket
I den ekologiska odlingen nyttjas inte handelsgödselmedel. Man kan ändå uppnå en god produktivitet genom att använda sig av naturliga gödselmedel från den egna gården. Målet med gödslingen i ekologisk odling är att kunna försörja sig med det råmaterial som finns att förbrukad på den egna gården.
Stallgödsel
Stallgödsel är på gården en dyrbar tillgång. Genom att använda sig av stallgödsel tillförs växtnäringen på ett bra sätt. Genom att gården ska vara självförsörjande kan fodertillgången begränsa djurantalet och på så sätt också odlingsarean.
Kol och kväve har stor betydelse i behandlingen av gödsel. Kolet förser mikroorganismer i marken med energi så att de kan föröka sig och ta upp kväveföreningar som sedan förs vidare till växten.
Mineralgödsel
Växter har möjligheten att ta upp mineralen främst genom markvittring. Mykorrhizan, som är komplexet mellan svampars mycel och växternas rötter , spelar stor roll för fosforupptaget.
Ibland är det så att mineralerna i jorden inte räcker till. Eftersom det vid skörd försvinner mineralämnen från marken. Det kan vara så mycket som 10 kg/ha och år från en gård utan djur och ca 5 kg/ha och år för en gård med djur.
Genom att separera urin från stallgödseln och sprida detta var annat eller var tredje år är en åtgärd för att minska kaliumbrist. Man kan också kalka för att reglera pH-värdet som också är viktigt för mikrolivet i jorden. Kalken binder också tungmetaller och förbättrar jordstrukturen.
Urlakning
Växtnäringen kan läcka från åkermark och bidrar då till bland annat övergödning. Det är en naturlig process som kräver ett nederbördsöverskott och får näringsämnen att följa med från åkern. De näringsämnen som bidrar till övergödning är som tidigare nämnt; fosfor och kväve.
Under de senaste åren har dessa läckage minskat genom miljöarbeten främst från lantbrukare, privatpersoner och olika projektgrupper. Ett projekt kallat ”Greppa näringen” har startats i förmån för att minska urlakning. Där kan bönder i södra Sverige få råd och hjälp för att nå de mål, Man måste minska den nuvarande halte, 30-50 kg N/ha till 10 kg N/ha. Detta har riksdagen tagit beslut om.
Ögräs
Ogräs i jordbruket
Många tror att ett ekologiskt jordbruk skulle ha mer ogräs än ett konventionellt. Men så är det faktiskt inte. Det är nämligen så att ogräsförekomsten kan vara omfattande de första åren men sedan minskar det till en nivå som är godtagbar. Självklart beror den minskade ogräsförekomsten på flera olika faktorer, till exempel bondens skicklighet, bra väder, bra maskiner och att man gör allting vid rätt tillfälle.
Ogräs kan också medföra positiva företeelser. De kan vara så att många insekter tycker om ett visst ogräs och det bidrar till ökan mångfald och det bidrar till marktäckning som värnar om marklivet och hindrar erosion. Ogräs med djupa rötter kan också luckra upp jorden och på så sätt föra upp näring från djupare jord.
Ogrästillväxtens olika faktorer
Det är som sagt många olika faktorer som spelar roll i ogräsförekomsten. Ljuset spelar självklar en stor roll under växtsäsongen, främst under den senare delen. Ogräsets groning beror på ljusförhållandet vid marken. Det är även bra att veta när på året som de dominerande ogräsen gror. På så sätt kan man odla grödor som gror under en annan del av året än ogräset. Om ogräsfröna hamnar i det övre jordlagret minskar de på grund av att mikrolivet är större där. Åtgärderna mot ogräs föregående år spelar stor roll nästkommande år. Olika ogräs har olika krav på jorden. Vissa trivs bäst i näringsrik andra näringsfattig. Man kan se ogräsflorans förändringar efterhand som jordstrukturen förändras. Stallgödselgynnar många sorters ogräs, och ogräsfrön kan spridas genom gödslet. Gödsel som omsatts aerobt har ofta en mindra andel ogräsfrön eftersom den temperaturstegring som görs får många frön att gro och sedan dö med en gång. Man kan räkna med att ungefär 40 % av ogräsfröna försvinner redan före skörd. Men de arter som har stort fröspill gynnas då skördetröskan kommer. Cirka 35 % följer med till fodret.
Förebyggande åtgärder
Det går också att minska ogräsmängden genom att ha förebyggande åtgärder. Dit räknas en varierad växtföljd om har en bra ogräseffekt genom att grödorna växlas. Jordförbättringen som genom dikning, kalkning, gödsling och vallodling ger en förbättrad uppbyggnad och är mer motståndskraftig mot ogräs. Genom att bearbeta jorden kan man också minska på ogräset. Tidpunkten, upprepning, bearbetningssätt och redskap är olika saker som spelar roll i förekomsten av ogräs. Sår man på rätt tidpunkt och på en jämt mark ger det grödorna en bättre start. Vallen kan ha en mycket bra saneringsförmåga mot ogräs. Genom att den är tät skuggar den ogräset och ogräs som är känsliga för konkurrens ger här med sig.
Mekanisk bekämpning
Det går också att använda sig av mekanisk bekämpning så som ogräsharvning. När denna görs, vid rätt tidpunkt, kan det vara väldigt effektivt mot ogräs. Harvningen måste äga rum då ogräset är som vekast, alltså hjärtbladsstadiet men samtidigt måste det ske då själva grödan är som minst känslig, i 1-blandsstadiet.
Avslagning hämmar effektivt ogräs om det upprepas ett par gånger. Detta hindrar fröogräs från att sprida sig och avslagningen sker i vallen vid dess skörd.
En mycket effektiv metod är radhackning som ger mycket ogräsfria grödor.
Den mest utbredda metoden bland ekologiskt odlade gårdar är flamning även kallat termisk ogräsbekämpning. Detta går till så att en snabb upphettning av ogräset görs innan grödans uppkomst. När ogräset upphettas koagulerar proteinet i vävnaden och cellerna spricker.
En sista metod i ogräsbekämpningen är radborstning som är ganska nytt i Sverige. Med en maskin som borstar jorden kan man minska på ogräset.
Många tror att ett ekologiskt jordbruk skulle ha mer ogräs än ett konventionellt. Men så är det faktiskt inte. Det är nämligen så att ogräsförekomsten kan vara omfattande de första åren men sedan minskar det till en nivå som är godtagbar. Självklart beror den minskade ogräsförekomsten på flera olika faktorer, till exempel bondens skicklighet, bra väder, bra maskiner och att man gör allting vid rätt tillfälle.
Ogräs kan också medföra positiva företeelser. De kan vara så att många insekter tycker om ett visst ogräs och det bidrar till ökan mångfald och det bidrar till marktäckning som värnar om marklivet och hindrar erosion. Ogräs med djupa rötter kan också luckra upp jorden och på så sätt föra upp näring från djupare jord.
Ogrästillväxtens olika faktorer
Det är som sagt många olika faktorer som spelar roll i ogräsförekomsten. Ljuset spelar självklar en stor roll under växtsäsongen, främst under den senare delen. Ogräsets groning beror på ljusförhållandet vid marken. Det är även bra att veta när på året som de dominerande ogräsen gror. På så sätt kan man odla grödor som gror under en annan del av året än ogräset. Om ogräsfröna hamnar i det övre jordlagret minskar de på grund av att mikrolivet är större där. Åtgärderna mot ogräs föregående år spelar stor roll nästkommande år. Olika ogräs har olika krav på jorden. Vissa trivs bäst i näringsrik andra näringsfattig. Man kan se ogräsflorans förändringar efterhand som jordstrukturen förändras. Stallgödselgynnar många sorters ogräs, och ogräsfrön kan spridas genom gödslet. Gödsel som omsatts aerobt har ofta en mindra andel ogräsfrön eftersom den temperaturstegring som görs får många frön att gro och sedan dö med en gång. Man kan räkna med att ungefär 40 % av ogräsfröna försvinner redan före skörd. Men de arter som har stort fröspill gynnas då skördetröskan kommer. Cirka 35 % följer med till fodret.
Förebyggande åtgärder
Det går också att minska ogräsmängden genom att ha förebyggande åtgärder. Dit räknas en varierad växtföljd om har en bra ogräseffekt genom att grödorna växlas. Jordförbättringen som genom dikning, kalkning, gödsling och vallodling ger en förbättrad uppbyggnad och är mer motståndskraftig mot ogräs. Genom att bearbeta jorden kan man också minska på ogräset. Tidpunkten, upprepning, bearbetningssätt och redskap är olika saker som spelar roll i förekomsten av ogräs. Sår man på rätt tidpunkt och på en jämt mark ger det grödorna en bättre start. Vallen kan ha en mycket bra saneringsförmåga mot ogräs. Genom att den är tät skuggar den ogräset och ogräs som är känsliga för konkurrens ger här med sig.
Mekanisk bekämpning
Det går också att använda sig av mekanisk bekämpning så som ogräsharvning. När denna görs, vid rätt tidpunkt, kan det vara väldigt effektivt mot ogräs. Harvningen måste äga rum då ogräset är som vekast, alltså hjärtbladsstadiet men samtidigt måste det ske då själva grödan är som minst känslig, i 1-blandsstadiet.
Avslagning hämmar effektivt ogräs om det upprepas ett par gånger. Detta hindrar fröogräs från att sprida sig och avslagningen sker i vallen vid dess skörd.
En mycket effektiv metod är radhackning som ger mycket ogräsfria grödor.
Den mest utbredda metoden bland ekologiskt odlade gårdar är flamning även kallat termisk ogräsbekämpning. Detta går till så att en snabb upphettning av ogräset görs innan grödans uppkomst. När ogräset upphettas koagulerar proteinet i vävnaden och cellerna spricker.
En sista metod i ogräsbekämpningen är radborstning som är ganska nytt i Sverige. Med en maskin som borstar jorden kan man minska på ogräset.
